Direktuppkoppling till arkiven har sina fördelar, helt klart. Det är enkelt, tidsbesparande och ekonomiskt.

Men det som genom åren har gett mig den allra största tillfredsställelsen är ändå rent fysiska besök på arkiven.

Och för mig, som för de flesta andra släktforskare, har det varit främst Statens Arkiv; Landsarkivet, Krigsarkivet och Riksarkivet som gästats.

Landsarkivet i Uppsala var det arkiv – förutom Stadsarkivet i Örebro – som jag först besökte. För de förvarar framför allt kyrkoarkivalier, vilka är de källor vi först kommer i kontakt med som släktforskare. Ibland, särskilt innan Arkiv Digital:s tillkomst, behövde man understundom besöka arkivet för att läsa uppteckningarna i original. Dessutom finns det i kyrkoarkivet andra intressanta källserier som vare sig är filmade eller ännu mindre digitaliserade.

En tradition jag har är att under sista veckan i maj varje år besöka landarkivet. Det är veckan före införandet av sommartid vid arkivet. Och mellan hägg och syren är naturen särskilt inbjudande och lockar samtidigt till utomhusaktiviteter. Så med packningen på ryggen intar jag då Fyrishov camping. Slår där upp mitt lilla tält och lever campingliv – samtidigt som jag bedriver min forskning. För en vandringsman med förkärlek för det enkla livet – har bl a vandrat Bergslagsleden som är 27 mil – är det ett naturligt och billigt sätt att bedriva forskning i såväl Uppsala som Stockholm (även om det kan var olämpligt att släpa med sig laptopen, vilket är en nackdel).

Arkivet håller högsta klass. Modernt, lättillgängligt och med goda utrymmen både för forskning och måltider. Det är gemytligt och trevligt. Personalen är dessutom väldigt tillmötesgående. Någon kommer dessutom från Dalarna, vilket gör trivselfaktorn ännu högre för en ”kantmas” som jag. Så det är roligt att komma dit!

Krigsarkivet är speciellt – av flera skäl. Ett att det hyser världens största kartsamling. Besök där känns verkligen som att komma tillbaka ett halvt sekel i tiden! De slitna parketterna, som knarrar när man går och sannerligen har slitits av en och annan forskares sulor, liksom bordsytorna, varpå något ton arkivalier vilat under årens lopp, ger en ålderdomlig charm som för en historisk forskare är väldigt trevligt. Efter renoveringen har dessutom moderna inslag tillkommit som ökat funktionaliteten, helt i linje med släktforskarnas önskemål. Personalen är sedan exemplarisk, vissa rent av jovialiska, något som skapar en behaglig och trivsam stämning där.

För forskning på soldater innan Generalmönstringens införande 1684 är rullor samt roterings- och utskrivningslängder en viktig källa. De har varit till stor hjälp för mig. Som bekant finns tillgång till dessa genom mikrofiche via SVAR. För att eftersöka en utskriven gemen soldat är det viktigt att följa regementets och kompaniets rörelser, från tid till en annan. Studium i registret är då, som alltid, en klok och tidsbesparande utgångspunkt. Och det är betydligt enklare att söka i rullornas ”lägg” på forskarexpeditionen än via mikrokort. En nyckel är samtidigt att känna till namnet på regementet och kompanichefen. Det underlättar sökandet betydligt.

Till sist, men verkligen inte minst, har vi Riksarkivet. Klenoden bland arkiven. Insprängt i Mariebergs schakt förvaras stora delar av vårt kulturarv. Byggnadens betydelse förstår man redan innan man stiger över tröskeln. Inga svängdörrar precis. Till stora delar gjord av koppar ger den en påminnelse om att här förvaras tingestar av särskild betydelse och tyngd. Efter inträde skärps sinnena därför lite extra, slipsen rättas till liksom hårtussarna i pannan – för den som har några – och förberedelse sker för vistelse i det allra heligaste. Det känns alltid lite extra i maggropen att besöka Riksarkivet. Och jag tror det är en bra känsla. För den har tillkommit av respekt och ödmjukhet inför de arkivalier som huset hyser. Det är verkligen inte en vanlig ”Friggebod” jag befinner mig i.

Att sedan stiga in i stora läsesalen minskar inte respekten. Salen är sannerligen rymlig och får en att känna sig liten. Vakter bevakar ständigt forskarnas förehavanden i salen. Något som är fullt förståeligt och med all rätt. För där förekommer ibland oegentligheter, även om de är vad jag förstår ytterst sällsynta. Viktigt är sedan att upprätthålla en konsekvent hållning gentemot forskarna; ingen ska beviljas förmåner framför någon annan. Också detta är förståeligt. För om det uppfattas som att någon favoriseras kan det leda till konflikt och missämja. Och sådan forskarmiljö vill ingen ha, allra minst den statsanställda personalen. Tillmötesgåendet har sedan varit oklanderligt. Verksamheten där, liksom hos övriga Statliga Arkiv, tycker jag genomsyras av god serviceanda.

Storleken och tyngden, liksom personalens hållning, gör dock att det inte blir lika gemytligt där som i de andra arkiven. En högtidlig, respektfull och förväntansfull stämning är nog en riktigare beskrivning av min erfarenhet av besök vid Riksarkivet.

* * *

Gemensamt för alla arkiven är dock den atmosfär av spänning som vilar innanför dess väggar; förväntansfulla och mer eller mindre otåliga släktforskare som hoppas finna den pusselbit som saknas. Att ha fått sina 5 volymer till bordet är en speciell känsla. Och ingenting kan jämföras med den eufori som FYNDET innebär. Tiden stannar, andningen upphör, allt runt omkring försvinner och jag bara stirrar på texten framför mina ögon.

Kan bara jämföras med barndomens jul.

På kvällen innan julafton var det alltid ett sådant stök i köket. Det var svårt att somna. Jag tänkte på alla paket som de nu höll på att slå in. På julaftons morgon fanns det sedan fullt med paket under julgranen. ”Se men inte röra” var dock budskapet till mig och min syster. Under hela dagen gick jag omkring i spänd förväntan om vilket paket som var mitt och vad det kunde innehålla. Sedan kom julklappsutdelningen. Glittret i ögonen avslöjade mig; spänningen hade inga gränser! Det ena paketet efter det andra samlades på hög. När de sedan skulle öppnas infann sig det angenäma kvalet om vilket jag först skulle välja. Och glädjen när jag öppnat paketet och såg vad mor och/eller far hade gett mig.

Så vill jag beskriva känslan när besök på arkiven är som allra bäst.

Glöm därför inte bort att fysiskt besöka arkivet – och bli barn på nytt!

LGN